Alldeles strax är det Stockholm Jazz Festival i dagarna tio. 329 konserter på 84 scener runt om i storstan. Jazz är, typ, livet. Och bäst blir det när man får lyssna på jazz live, när låtarna tillåts sträcka ut och improvisationerna får fritt spelrum. Inte alltid lyckas detta överföras till fysisk produkt. Men här är i alla fall tjugo liveinspelningar på skiva som alla är garanterat dödliga.

20. John Handy: Recorded Live at the Monterey Jazz Festival (Columbia, 1966)

Så mjukt, så suggestivt, så lågmält. Det här är en ofattbart vacker platta. En sensation, i det enkla och melankoliska.

John Handys kvintett spelar live på Monterey Jazz Festival i september 1965. Det kör igenom två långa låtar, öppningsspåret »If Only We Knew« klockar in på drygt tjugosju minuter och avslutande »Spanish Lady« på drygt nitton.

»If Only We Knew« börjar med ett kort försiktigt intro, där alla är med, men sedan får vi oackompanjerade solon av alla fem i bandet under femton minuter, en efter en, utan att någon annan hjälper till eller fyller i. Det är nervpirrande, det är dans på slak lina. Ingen, inte ens regnet, har så små händer, för att citera E. E. Cummings.

Det börjar med John Handy själv, och det är ett modigt, starkt och magnifikt solo på altsax, som verkligen sätter tonen för vad vi är på väg att få höra. Därefter följer basisten Don Thompson, som tassar fram ensam med nätta steg i okänd terräng. Näst ut är Jerry Hahn på gitarr, som ger oss ett känslosamt och sökande solo, eftertänksamt men ändå med pondus. Plötsligt dyker trummisen Terry Clarke upp och kompar och det känns som att taket lyfter. Sist väntar den oefterhärmlige Michael White på violin (vars album »Spirit Dance« från 1971 och »The Land of Spirit and Light« från 1973 ni måste kolla upp). Då blir Clarke och Hahn kvar och Thompson hänger på. Efter ett solo av White som är besjälat av en mix av öst, väst och en omätbar kreativitet kommer Handy också in och nu ger sig kvintetten in i ett tiominutersgroove som är omöjligt att slita sig ur, man är fast.

Efter den här urladdningen så är det klart att »Spanish Lady« inte kan mäta sig fullt ut med »If Only We Knew«, men vi får ändå ett altsaxsolo av John Handy i Coltrane-klass, och ett crescendo som mer eller mindre slår omkull en.

En av de allra mest eleganta inspelningarna i jazzhistorien.

19. Joe Henderson: In Japan (Milestone, 1973)

Joe Henderson, en av de allra största tenorsaxofonisterna vi haft, släppte massor av musik under en nästan fyra decennier lång karriär. Ingen människa klarar sig ju utan debuten »Page One« från 1963, stökigt rytmiska »Inner Urge« från 1966, eller besjälade »The Elements«, med Alice Coltrane på harpa, från 1973.

Henderson hade ett eget formspråk, influerat av Sonny Rollins, visst, men med egen stil, och rörde sig hela karriären i gränslandet mellan bebop, hard bop och frijazz. I slutet av sextiotalet blev hans musik friare och friare, och »In Japan«, inspelad 1971 på Junk Club i Tokyo, är en hypnotiskt medryckande spelning.

Det är Henderson själv på tenorsaxofon, och bredvid sig har han en japansk trio, som han fått tilldelad sig i Tokyo, som gör allt för att följa och mäta sig med honom. Vi får fyra långa låtar, musiken är förtätad och närgången, ljudet magnifikt, publiken lever sig med, och det är inspirerad och hårt svängande jazz.

18. Keith Jarrett: Solo Concerts: Bremen/Lausanne (ECM, 1973)

Några år sedan på Andra Jazz i Stockholm: jag rotar runt i butiken, Sven sitter och uppdaterar butikens Discogs-sida, ingen annan där när en ung man kommer in. Han frågar efter Keith Jarrett-album på vinyl. Sven visar honom facket. Han bläddrar ett tag innan han ger upp, Jarrett har ju spelat in förtvivlat många skivor i många olika genrer. Han ser sig villrådigt omkring. Jag känner att jag måste erbjuda hjälp, så jag frågar vad han letar efter. Han verkar inte riktigt veta. Men han är ung, kan inte ha lyssnat på så mycket Jarrett än, och har utseendet hos en som hört »The Köln Concert« och blivit kär och nu vill ha mer av samma. Jag plockar fram »Solo Concerts: Bremen/Lausanne« och berättar att det här är i samma anda som Köln-konserten, men bättre. Han rycker till, som för att säga dels »hur kunde du veta?«, men också »kan någonting vara bättre än Köln-konserten?«, men ställer inga frågor, betalar och ger sig i väg.

De två konserterna här är inspelade den 20 mars 1973 på Salle de Spectacles d’Epalinges nära Lausanne och 12 juli 1973 på Kleiner Sendesall i Bremen. Nästan två år innan den mer berömda och betydligt mer kända Köln-konserten. Men det är samma sorts musik: fritt improviserad, solo framför pianot. Är då »Solo Concerts: Bremen/Lausanne« verkligen bättre än »The Köln Concert«? Det är så klart en smaksak. Men i mina ögon är den här modigare, mer uttrycksfull och föreslår en bredare bild av Jarretts influenser. Man hör Chopin, ragtime, boogiewoogie i olika delar av konserterna, men också modal jazz, gospel, funk. Det är en av nittonhundratalets största musiker i full frihet.

Ted Gioia, en av USA:s största jazzkritiker, har, inte utan fog, kallat plattan för »Jarretts mästerverk«.

Hur gick det för den unge mannen som så snabbt försvann hemåt från Andra Jazz med »Solo Concerts: Bremen/Lausanne« under armen? Jag vet inte, har aldrig sett honom igen, trots att jag själv besöker butiken så ofta jag kan. Men jag gissar att han fortfarande sitter därhemma, med Jarrett på skivtallriken, och njuter, förundras.

17. Ella Fitzgerald: Ella in Rome: The Birthday Concert (Verve, 1988)

Jag älskade Ella från första stund. Jag tror det var »I Got You Under My Skin« eller möjligen »These Foolish Things« som kom ur radion någon gång i tonåren och jag minns att jag tänkte att »hon sjunger ju bättre än alla andra«. Bara ett enkelt konstaterande, då i de sena tonåren. Inget har förändrat sedan dess, trots att fyrtio år har gått.

»Ella in Rome: The Birthday Concert« spelades in den 25 april 1958 i Rom, men gavs aldrig ut då. Någon hittade inspelningen i Verves lager i slutet av åttiotalet och när den kom ut 1988 rusade den direkt upp på förstaplatsen på Billboards jazzlista.

Det finns en annan liveinspelning i Berlin, från 1960, som är den mer berömda, eftersom den gav henne en Grammy Award, och det är där hon glömmer texten till »Mack the Knife« men freestylar fram ord som ändå passar in och det är såklart en otrolig platta, men jag fastnade för den här först, och den blev min Ella-platta.

Visst, Billie Holiday i sin prime sjunger säkert med ett större djup, och Aretha har nog ett bredare register, men för mig är Ella störst. Här finns allt: soul, blues, gospel, R&B, pop… och jazz. Hon kan, på ett sätt som ingen annan, linda en runt sitt lillfinger. Hon tar sig an melankoliska ballader på samma självsäkra sätt som studsiga upptempobangers.

Här börjar det med WC Handys »St. Louis Blues« och helvete vad det svänger, bandet tutar och kör, Ella scat-sjunger som att vi aldrig kommer att få se nästa dag gry, och det är helt oantastlig musik. Publiken är i princip i uppror efter första låten. Lite senare kommer »I Loves You Porgy« i en så ömhudad, besjälad och stark version att Stuart Nicholson, som skrev Ellas självbiografi, konstaterade att den var »among the very best Ella Fitzgerald on record«. Sistaspåret »Stompin’ at the Savoy« där hon vid ett tillfälle hostar till, vid ett annat börjar skratta, men ändå fortsätter sjunga bättre än någon annan människa på planeten, är ju en rimlig avslutning på en fenomenal konsertinspelning.

16. Grant Green: Live at the Lighthouse (Blue Note, 1972)

En av världens finaste gitarrister står på höjden av sin karri...

Sonic Magazine

Message History

Delivery option(s)